Christian Gutschank

""Miracle on Ice" är ofta listat som en av tidernas största idrottsliga skrällar. Att ett gäng collegespelare och amatörer, handplockade av deras tränare Herb Brooks, lyckas mot alla odds besegra den dominerande maskinen och fyrfaldiga OS-vinnaren Sovjetunionen, trodde ingen. Sovjet hade bara några dagar innan 1980s Lake Placid-OS krossat USA med 10-3 i en träningsmatch och absolut ingenting tydde på att amerikanarna skulle ha något som helst att sätta emot. Deras heroiska insats kom att bli en symbol för USA och det amerikanska pannbenet, att oavsett hur illa dina förutsättningar än är, oavsett hur brant detta Mount Everest till motstånd må se ut, så är ingenting omöjligt. Det är med just dessa förord som jag vill meddela att vi har ett nytt begrepp att ta del utav, nämligen "Miracle on Clay". Jag är ingen Zverev och Tiafoe som lever i sin egna lilla fantasivärld, ett parallellt universum där enhörningar flyger och de bägge vinner Grand Slam-titlar. Jag är realist. Min diet består av pizza, läsk och hamburgertallrikar. Jag spelar 1-3 timmar tennis i veckan och skulle aldrig i min vildaste fantasi åka ner till Bellevue för att träna teknik eller fotarbete. Min kondition hade t.o.m. fått Leif GW Persson att höja på ögonbrynen. Lägg där till att jag har astma, något som knappast gör min syresättningsförmåga något bättre. Och på andra sidan nätet har vi Micho. En spelare som vunnit ligaspelet 5 gånger i rad och som för mig personligen är rena mardrömmen att möta. Jag har aldrig spelat bra mot honom, mina prestationer har snarare bara varit olika nivåer av ångest. Hans förmåga att kontinuerligt få tillbaka bollen från planens alla hörn, anpassa sin spelstil till motståndaren, samt aldrig någonsin vika ner sig mentalt - är en kombination som gör honom fruktansvärt jobbig att möta. Och nu på grus dessutom, vilket gör duellerna ännu mer fysiskt och psykiskt påfrestande. Det fanns verkligen ingenting som talade för mig ikväll. Målet var inte att vinna, målet var att inte bli nollad. Matchen blev dock något av det sjukaste jag varit med om - en episk thriler som inte ens Hitchcock kunnat regissera bättre. Den ultimata David vs. Goliath-berättelsen, den typen av match som förtjänar att bli återberättad av lärare runt om i landet för sina skolklasser. En match som svängde rejält i första set. 2-0 till Micho blev snabbt 4-2 till Chrille, för att sedan svänga tillbaks och bli 6-4 till Micho. Andra set var inte riktigt lika oförutsägbar, men ack så spännande. Jag kände mig redan rejält sliten i första set och såg nog halvt döende ut matchen igenom, detta medan Arab verkade tämligen oberörd. Det fanns inget tillfälle där jag kände mig nära segern, sådana tankar var så orealistiska att jag inte ens lekte med dem. Det handlade snarare bara om att överleva en boll i taget. Vilket var jobbigt nog med tanke på att mer eller mindre varenda poäng krävde 10+ bolldueller. Vi turades om att hålla våra servar fram till 6-lika och tiebreak. Väl där utspelade det sig ytterligare en dimension av psykologisk uthållighet. Någonstans kändes det ändå som Micho skulle ta detta och det trodde nog även Arab själv. Men jag fortsatte kämpa, en boll i taget, mirakel kan ske. Tiden började dessvärre rinna ut, det skulle in annat folk på banan som nu satt och väntade på oss att bli klara. Men 6-6 blev 7-7. Och 7-7 blev 8-8. Och väl framme vid 9-9 tvingades vi att bryta. Så vi drog banan, vattnade och det såg ut som Micho skulle vinna p.g.a. tidsbrist. Men vi hade tur. De spelare som kom efter oss var okej med att vänta ut tiebreaket, det kan väl inte ta så lång tid, trots allt. Eller? Vi fortsatte våra vansinnesdueller, som förvisso inte var av den snabbaste farten, men likväl dramatisk. Några setbollar för mig, några matchbollar för honom. 10-10. 11-11. 12-12. 13-13. Ska det verkligen vara så jävla svårt att få en vinnare ikväll? Varför kan inte Micho bara missa två bollar i rad så jag kan få gå och duscha? Är det verkligen för mycket begärt? Tydligen. Men vid 13-13 kom rycket. Jag får med mig 14-13 och lyckas pressa Arab så pass att han blir kort i sin lobb som jag sedan kan trycka ner i hörnet. 15-13 till Gutschank och oavgjort. Trodde jag åtminstone. Vi sade det att antingen så vinner Micho med 2-0 i set eller så får det helt enkelt sluta 1-1 i set och oavgjort p.g.a. att alla grusbanor var uppbokade. Det dröjer dock inte många minuter innan det uppdagas att bana 3 står ledig. Spelarna har inte kommit. Jag som var så nöjd med att ha fått oavgjort och äntligen lyckats ta poäng mot Arab. Detta genom att ha räddat 4 matchbollar dessutom. Men nu ska vi alltså fortsätta med ett matchtiebreak?! Men eftersom Micho varit schysst nog att spela klart 9-9-situationen, så är det väl inte mer än rätt att vi även spelar ett avgörande supertiebreak. Föga förvånande så tar Arab snabbt kommando och håller denna ledning ända fram till 9-6 och tre nya matchbollar. Nu måste det väl äntligen vara över snart? Oavsett vilket så var jag i detta läge redan oerhört stolt över mig själv och min kämparinsats. Jag kände mig redan spyfärdig i slutet på första set och kippade efter andan som en kedjerökande finländare. Att jag kunnat ta matchen så här långt, mot ligans bästa pannben, det är stort. Micho pressar ner mig i forehand-hörnet och rusar mot nät, är det nu det ska hända? Jag bestämmer mig instinktivt för att gå all-in, slår en hård rak forehand som letar sig förbi Micho och innanför linjerna. Femte matchbollen räddad. 9-7. Bara två bollar kvar innan nästa sidbyte, kan man hänga kvar till dess, tro? Långa dueller följer, lågt tempo, ingen vill missa. Man räds både felstudsar och vind. Håll marginal. Gör inget dumt. Men till slut så missar Arab. 9-8. Sex matchbollar räddade. Och så missar han igen. 9-9. Sju matchbollar räddade. Sidbyte. Kan jag verkligen vinna detta? Micho borde väl åtminstone vara lite skakad av alla dessa förlorade chanser, eller? Men det dröjer inte länge innan han får sin åttonde matchboll. Detta skulle dessvärre komma bli hans sista. För matchens tre sista bolldueller vinns av Gutschank. 12-10 i matchtiebreak och en slutsiffra som lyder 4-6, 7-6 (15-13), 12-10. Det är 46 år sedan USA skrev idrottshistoria den där magiska februarikvällen i New York. Och ikväll skrevs ett nytt stycke historia, i en helt annan sport, med helt andra spelare, men med samma sorts oförtröttliga vilja - "Miracle on Clay". Detta skall naturligtvis firas. Vem är sugen på pizza?"

"Är Gutschank vs. Log den mest känslosamma match-upen i ligaspelet här i Västmanland? Inte helt omöjligt. I verkliga livet så är vi mycket goda vänner, men det är svårt att tro när man ser oss spela tennis mot varandra. Kvällens match var inget undantag. Denna gång var det främst den gode pastorn som stod för utbrotten dock - det stackars Blade-racketet som han vanligtvis är så rädd om åkte i skynket 6-7 gånger. Det skreks och tjafsades. T.o.m. om hur det stod i matchen. I båda set. Logs humör blev inte direkt bättre av att han ramade en stenhård förstaserve av undertecknad som tog i läppen och tvingade in honom på toaletten för att badda vad som jag ursprungligen trodde var en träff i ögat - men turligt nog 'bara' tog i munnen. Duellerna var långa och kvaliteten pendlade från game till game. Chrille servade så pass bra ikväll att hans servegame gick relativt snabbt matchen igenom, Log hade det desto tuffare. Detta i kombination med att Gutschank spelade med större marginaler och stabilitet gjorde till slut skillnaden. Jag blev en smula frustrerad på Tommy ikväll, jag ska inte ljuga, men jag försökte hålla huvudet kallt och fokusera på en boll i taget. Tommy och jag kommer fortsätta vara goda vänner även efter denna match, men jag hade inte tackat nej till att ha en huvuddomare till nästa gång vi möts."

"Jag kan faktiskt inte minnas sist jag hade kramp. Men efter dagens match mot Akshiv så fick jag det i båda låren. Det blev nämligen en väldigt fysisk match som jag verkligen fick anstränga mig för att vinna. Akshiv må bara vara 10 år, men mängden tid och träning han lägger ner på sporten i kombination med medfödd begåvning gjorde honom jobbig att möta. Jag såg honom spela mot Micho häromveckan och då missades det en hel del. Men idag kom han ut som en helt annan spelare. Tydligen hade han varit sjuk i matchen mot Micho - så detta ikväll var mer hans 'normala' nivå. Oroväckande. Det var inte förrän i slutet på andra set misstagen började komma. Men innan dess var han oerhört bollsäker. Bra toppspinn. Bra variation. Snabb som fan och tog dessutom alla mina servar. I första set så provade jag spela aggressivt - vilket precis som mot Eklund misslyckades helt och plötsligt låg jag under med 1-3 och började fundera på hur det eventuellt skulle kännas att ha förlorat mot en 10-åring. Men jag hejdade mig snabbt och ändrade istället taktik. Men det var långa dueller och mycket slit. Lyckades vinna första set i tiebreak med 8-6. Och i andra set följdes vi åt fram till 2-2 när jag gjorde ett ryck i kombination med att Akshiv blev en smula frustrerad och slog bort sig lite. Men all heder till denna mycket talangfulla grabb, i sinom tid så kommer han slå oss alla. Vill också ge en digital ros till hans pappa Giridhar som alltid är lika klok och sympatisk. Tänk om alla barn haft en sådan dedikerad och godhjärtad farsa, vilken värld vi hade haft."

"Usch, jobbig match mot George. Får skylla mig själv som inte hade nya bollar, var oerhört psykiskt påfrestande att möta den forne pingisspelarens stoppbollar, lobbar och säregna stil. Kunde inte slå igenom honom. Hade för mycket gummiarm dessutom. Så efter första sets 2-4-siffror och allmänna frustration så ändrade jag taktik helt och imiterade George spel, tog bort hastigheten och grisade ner matchen så mycket som möjligt. Och det funkade. 4-1 i andra till mig. Matchtiebreak. George sa att han spelat 3 såna av senaste 5 matcherna och vunnit samtliga. Gillade inte att höra det precis inför vårt tiebreak. Oerhört ångestfyllt tb med mycket känslor. Man hör ju verkligen vilka som lirar tennis när man kommer in i Bellevue. George ledde större delen av tb och såg ut att bibehålla sin streak. Vid 10-9 hade George chansen. Tryckte ner mig på backhandsidan och rusade mot nät. Men jag lyckades lobba så pass högt och djupt ner i banan att Georges Monfils-hoppsmash satt i nät. Den gode Yacoub var inte helt tillfreds med detta. Något även de stackars fåglarna utanför Bellevue fick erfara - de försvann illa kvickt söderut, österut eller vafan de små helvetena flyger när de hörde Georges skrik av frustration. 10-10. Både Micho och Gabi hade samlat sig på bänkarna för att bevittna detta spektakel. Det märktes att Gutschank var på bortaplan ikväll. Publiken hade en tydlig favorit - men likt en prime Djokovic så blev Gutschank bara starkare av detta. Mellan bollarna gjordes enarmshävningar av Chrille bara för att visa upp sin exceptionella fitness. Tyvärr hjälper inte detta när man inte kan slå en enda backhand utan att skämma ut sig. Så än en gång matchboll för den syrianska hingsten vid 11-10. Men Gutschank fortsatte att leverera propagandatennis i dem viktiga ögonblicken. Ännu en lyckad lobb räddar honom kvar i matchen. 11-11 och nu är det tryckt stämning. Någonstans här känner herr Chrillinovic att han borde ha ett mentalt överläge i och med de räddade matchbollarna. Om han bara kan låta bli att slå bort sig nu så finns det hopp. Och precis så sker. Passivt, absolut inte vackert, men effektivt. 12-11 till Gutschmeister som nu har sin första matchboll. Tennis är en sport med små marginaler. George var ytterst nära ikväll men blev i vad som skulle visa sig bli matchens sista duell lite för kort i banan - varpå Chrille kunde klippa till en sista vinnare och ta hem denna episka batalj med 2-4, 4-1, 13-11."

"Ytterligare ett matchtiebreak mellan Chrille och Davva? Ja. Ytterligare en känslosam match som bryter ner en psykiskt? Ja. Våra tre senaste drabbningar har genererat följande statistik: 2-1 i matcher till Christian. 3-3 i set. 15-17 i game. 26-19 i matchtiebreak. 4-1, 1-4, [10-4], 1-4, 4-2, [6-10], 4-2, 1-4, [10-5] Små marginaler."

"Tennisen är märklig. Igår gjorde jag en av mina sämsta insatser de senaste månaderna, idag en av mina bästa. Mer avslappnat, friare rörelse, stabilare servar, stoppbollar, lobbar, nätspel och vinnare. Handen på hjärtat, det var flera år sedan jag tyckte tennisen var genuint givande och rolig (handlar mer om det sociala för mig), men ikväll fanns det faktiskt ögonblick av tillfredställelse. Kul också med Tobias' inlevelse på banan!"

"Oerhört skakig insats av både mig och Rebin. Jag vet inte varför det blir så här. Ingen av oss kunde slå ett enda hårt slag utan att missa. Jag var illa ute idag. Låg under med 0-2 och 0-30 i första set och blev tvingad till att rädda setboll i tiebreak som slutade 8-6 till mig. Och i andra set låg jag under med 1-3 innan jag lyckades vända och ta hem det (7-3) i tiebreak."

"George har sedan cirka 1 år tillbaka i tiden varit en av mina absoluta favoriter i Bellevue. En mycket varm, omtänksam, glad och fin person med stort hjärta. När han i vår föregående match vann med 4-0, 4-0 på dryga halvtimmen så var han mer bekymrad över mitt mående och allmänt frånvarande intryck än han var glad över segern som han inte ens kunde ta på allvar. För mig är det såna här guldklimpar som är den riktiga vinsten i ligaspelet - inte resultatet. Vinster ger en väldigt temporär känsla av lättnad eller glädje, men relationerna man skapar ger en mer varaktig tillfredställelse. Med allt detta sagt så försöker man åsidosätta sina vänskapliga känslor och spela för att vinna, inte för att vara snäll. Och till skillnad från stora delar av året som varit så klarade jag av att hålla mig 100% fokuserad genom hela matchen. George är en gammal pingisspelare med väldigt säregen spelstil och har tagit många stora skalper. Spelare som rent tennismässigt ser ut att vara bättre med sin fina teknik har fallit offer för Georges märkliga skruvar, stoppbollar och lobbar. Han har dessutom blivit bollsäker och slår väldigt sällan bort sig. Det krävs med andra ord tålamod. Folk med hybris, som tror att de kommer spela topptennis mot George, kommer behöva tänka om. För George är duktig på att förstöra spelet och göra sina motståndare obekväma och frustrerade. Jag hade allt detta i åtanke inför kvällens match och lyckades hålla misstagen en-siffriga och samtidigt slå på när det fanns utrymme för det. George var glad för min skull - gladare idag som förlorare än tidigare som vinnare. I mina ögon dock kommer George Yacoub alltid vara en vinnare oavsett resultat."

"Har tyvärr inte lyckats få till någon match med Gunnar trots många förfrågningar."

"Min bästa match på länge. Hög 1-serve-%. Bra undanläggningar. Låga slice. T.o.m. rörligheten var bättre än vanligt."

"Jag var väldigt tveksam till att vara med i denna omgång. Inte spelat sen sommaren och känt mig allmänt omotiverad. Sen mötte jag George i föregående match och blev än mer säker att det är dags att göra något annat med sitt liv än att spela tennis. Klarade inte av att fokusera överhuvudtaget. Så inför Tommy var det just fokus jag lade extra mycket kraft på. Slå inte bort dig, Christian. Och det funkade. Åtminstone i första set. Sen blev det desto jämnare och fick som vanligt avgöras i matchtiebreak. Och det ser onekligen ut som att jag har en fallenhet för just sådana. Sen ligaspelet startades här i Västerås så har jag spelat 9 matchtiebreak och vunnit 8 av dessa = 89%. Bara Hasse Wallin som lyckades besegra mig med 11-9 i somras på gruset."

"Tommy brukar fråga mig vilken spelare jag har jämnast matcher mot. Och jag brukar aldrig kunna besvara den frågan - tills nu. Sist jag och Hasse spelade så avgjordes matchen i ett nervkittlande matchtiebreak som slutade 11-9 till Wallin. Matchen idag levde upp till hypen och blev precis lika spännande. Första set gick snabbt - Hasse hittade ingen som helst touch och Chrille (jag gillar att tala om mig själv i tredje person, låt mig) missade knappt en boll. Byte av rack och grepplinda verkade göra Gutschank gott. I andra set däremot så hände något. Wallin började sätta sina servar, sina forehands och sina backhands. Christian gjorde det absolut inte dåligt. Men när Hasse sätter sina slagskott så blir man lätt en åskådare. Som vana trogen så gick matchen till ett avgörande tiebreak. Gutschank brukar vanligtvis inte förlora sådana, men har visat sig sårbar och instabil på senaste. Och Wallin vet man aldrig var man har. Chrillinovic tog dock snabbt kommandot och tillät sig inte slås ut längre. 9-5 och fyra matchbollar. "Fan vad nice ändå? Undra vad för rolig matchkommentar jag ska skriva när jag vunnit detta," tänkte Christian tyst för sig själv i sin blygsamhet. Några minuter senare så hade Wallin ätit upp samtliga matchbollar till 9-9. "Fyfan vad jag hatar tennis, kommer aldrig mer spela denna skitsport, tänker emigrera till Japan och satsa på lerduveskytte," var bara en av Christians många insikter i sidbytet där Hasse och publiken (som bestod av en person) avslappnat konverserade (som att detta inte var det allra viktigaste i världen). Till skillnad från de långa bollduellerna precis innan, så blev 10-9-bollen något kortare och gav än en gång Gutschank chansen till revansch, chansen till upprättelse, chansen till att kunna återta sitt liv och... läser ni fortfarande? My bad. Men Wallin vägrade släppa det. Trots alla snälla kommentarer Christian tidigare gett Hasse för sina vinnare, inget av detta verkade betyda nånting. Total obarmhärtighet tycktes råda denna vackra dag i Framnäs. 10-10 efter lyckad stoppboll på linjen av fienden. Vad trött man blir. Kan du inte bara ge mig matchen, Hasse? Är det verkligen så mycket begärt? Ja. Tydligen. Min serve. Inte för att det spelar någon roll, men whatever. Jag kunde nu se i ögonvrån hur Pär Eskola sitter och myser på sin bänk, lyckligt exkluderad av denna dramatik. Jag minns inte exakt hur det gick till, det kan mycket väl ha varit ett av mina något hårdare slag som ställer Wallin och får honom att chippa ut den som ger mig 11-10, men jag har alltså för sjätte gången chansen att vinna den här matchen och avsluta min karriär som en riktig jävla hjälte, en legend, en inspiration för Sveriges kommande generationer tennisspelare... Rappare kommer skriva låtar om mig, kungen namnger en gata efter mig, allt detta känns så nära men ändå så långt borta. Wallin går fram för att serva. "Fan vad lång han är, inte OK att serva så högt uppifrån," hinner jag tänka när han slår sin monsterserve... ut. Andraserven sitter däremot och det blir spel om bollen. Det är nervigt, ryckigt och okontrollerat, men... efter väldigt mycket om och men... så händer det. Gutschank vinner matchen 12-10 i matchtiebreak. Publiken är i extas. Helt knäpptyst. De båda krigarna närmar sig nätet för att tacka för matchen när plötsligt något händer. Från ingenstans så dyker ett gäng kolibrier upp och sätter sig på nätkanten. Wow. Vad är det som sker? Och de verkar nynna på något. Men vad? Så vi rör oss närmare. Och nu hör vi. De små fåglarna sjunger Ted Gärdestad som en gest för den tacksamhet de känner för att ha haft privilegiet att bevittna detta spektakel. Och själv kunde jag bara le. Oh, vilken härlig da'."